1
Jag fyller 21 i år, och i December förra året bad jag min läkare om en remiss till psyk för en utredning. När jag kollade remissen i "Mina vårdkontakter" stod det att han ville att jag skulle utredas för Asperger.
Jag har hela mitt liv känt att det är något fel på mig. Jag var mobbad mellan 5-16 års ålder. När jag var 17 fick jag ätstörningar, både anorexia och bulimi, då gick jag ner 25kg på 2 månader (jag har alltid varit överviktig), och var då i normalvikt, sen tvingades jag bli frisk och utvecklade en hetsätstörning istället, alltså - jag äter jättemycket med jag gör inte av med det (spyr eller liknande), så nu är jag tjock igen. Och det är så jobbigt... Jag liksom saknar anorexian och bulimin. Jag har även självskadebeteende och skär mig, inte lika ofta som förr dock.
Jag har försökte prata med mamma om detta, men hon förstår inte för hon blir bara arg (antagligen orolig) så hon börjar skälla istället, för hon har aldrig fått hjälp när hon mådde dåligt, så då kan hon inte förstå att jag vill ha hjälp. När jag berättade för mor och far om att jag skulle få en utredning sa det bara kallt "Det är inget fel på dig. Det är bara inbillning." Min lillasyster är autistisk och utvecklingsstörd och hon har tagit så mycket tid och energi från mina föräldrar hela min uppväxt, och jag antar att de intalar sig att det inte är något fel på mig för de vill inte ha ett till sånt barn. Jag känner mig så failad. Jag har inget jobb, jag bor fortfarande hemma, och jag söker jobb, men jag får inga. Jag har försökt plugga på komvux (jag läste bara yrkesförberedande hästlinje på gymn) men jag orkar inte. Jag kan inte koncentrera mig på saker som är tråkiga/jobbiga. Jag har svårt att komma igår med saker, jag har svårt att förstå människors känslor, jag skifta ofta och mycket i humöret. Jag kan inte längre hålla tillbaka när jag är på fester och sånt, jag beter mig (i andras ögon) konstigt för jag kan kläcka ur mig saker, svära mycket, överdriva mycket osv. Min ångest gör inte saker bättre, det gör att jag bara blir ännu mer nervös och beter mig ännu mer konstigt. När jag är med människor jag känner så vågar jag slappna av, men på krogen eller på fester eller på andra tillställningar sitter jag mest tyst i ett hörn för att jag vill inte riskera att flippa ur. Men det är ingen som förstår. Alla säger bara att jag är normal, men de vet inte vad som försiggår i mitt huvud. De vet inte att jag tänker på döden, de vet inte att jag har ett behov av starka reaktioner - om du är glad måste du vara superglad, om du är arg måste du vara skitarg osv. Annars förstår jag inte, vilket också betyder att jag försöker provocera personen till en stark reaktion så att jag blir tillfredsställd mentalt. Jag kan uppleva att alla hatar mig, jag kan uppleva att alla kollar på mig och tänker hur ful jag är. Jag klarar inte av sammanhang med mycket folk och stereotypiska snygga killar och tjejer, för jag jämför mig bara med dem vilket ger mig ångest, och jag får en känsla av att alla hatar mig eller tycker att jag är äcklig. Jag har vänner, och jag har mina hästar, och jag har folk, men jag känner mig så ensam ändå. Jag känner mig så tom, som att ingen förstår mig. Att alla hatar mig egentligen eller att de tycker att jag är en börda. Och jag provocerar folk hela tiden. Jag kan kläcka ur mig att jag hatar män, fast jag inte gör det, bara för att folk ska reagera och kalla mig feministfitta så att jag kan börja diskutera. Jag hatar mig själv. Kan jag få en kram? hah

Kommentarer

Vem röstade upp denna bikten

Om Biktme.se

Biktme.se är en webbsida som innehåller era synder, pinsamheter eller med andra ord bikter. Temat är humor men vi har bikter om allt mellan himmel och jord. Registrera dig idag för att dela med dig av dina egna hemligheter!

Senaste kommentarerna